Just nu känner jag att jag behöver en skriva av mig period. För mkt tankar, för mkt oro. för mkt av nått jag inte vet vad det är.

Ibland känns det som ingen bryr sig alls, ibland känns det som det dras i mig från alldeles för många håll. Och det här med att känna att man behöver typ "hävda sitt revir" hos sina vänner för att de ska fortsätta lägga ner tid på en o inte ta den tiden o lägga på nån annan, det är det värsta dom finns. Att behöva sträva efter ett mål som aldrig kan uppnås i slut ändan iaf. För det kommer alltid nya saker i mellan.

Och sen säger dom att riktig vänskap övervinner allt. Men för att nå den där riktiga vänskapen måste man ju gå igenom några duster på vägen också. Glömde dom bort det när dom  gjorde det talessättet eller? Det känns så trots allt..

Tom på ord, eller vet inte vilka de rätta är för att beskriva känslan..

/h