5/11/2012

Oväntat

Just nu känner jag mig bara tom.
En vän, en fin sådan har mist en nära. Vi har haft dålig kontakt den senaste tiden, så där av får man lite dåligt samvete att man inte kan finnas där mer för henne än vad man kan. Men jag hoppas andra fyller den plasten åt mig..

Men när någon så nära mister någon så nära, jag kan inte hjälpa det men jag blir ledsen. För deras skull, eftersom jag aldrig skulle klara av om något sådant hände mig riktigt. Jag börjar jämföra det hela med mitt liv, t.ex. tänk om mormor/morfar skulle dö snart, jag vet inte vart jag skulle ta vägen. Jag skulle gå under nästan.

Och när jag ser på min vän och hennes familj så håller dom sig ändå högt, det är så makalöst att se. Dom på nått sett hedrar hans liv istället för att sörja honom. Och det mina vänner är stort i mina ögon, jag avundas dom som klarar detta.

Vila i frid.

Ni är starka och mina tankar finns hos er!